Ökade klyftor-fler SD:are? Kanske inte så enkelt

Är det verkligen en politik som ökat klyftorna som skapat SD? Det är en favoritförklaring hos dem som kommenterar SD:s valframgång. Åsa Lindeborg ägnar stort utrymme åt den nedmonterade välfärden, klyftorna och allmän högerpolitik som orsak till att många strömmat till SD (att det är från just M till SD blir ju lite svårt att förklara med detta resonemanag, eftersom de ju fört ungefär samma politik). Salka Sandén i samma tidning är inne på samma spår och det finns åtskilliga andra exempel. Inte minst för politiker på vänsterkanten är det ju en ganska bekväm förklaring som ger ett enkelt svar (mer traditionell omfördelningspolitik, vilket i och för sig är bra, men kanske inte löser detta problem) på ett problem som man dessutom inte behöver ta ansvar för. Läs hela inlägget här »

Annonser

Vad partiledarna borde ha sagt till Jimmie Åkesson

Det måste sägas. Alla partiledarna har misslyckats kapitalt i debatter med Jimmie Åkesson. Löfvén, Lööf, Reinfeldt, Björklund, ja nästan alla bemöter Åkessons förslag om minskad invandring för att rädda vår välfärd, med att ”invandringen visst bidrar”. De säger det tills de kippar efter andan, medan inga potentiella SD-väljare tror ett ögonblick på det. För SD-väljarna har bestämt sig. Invandrare är en belastning. Detta är en sanning för dem som ingen annan vågar säga än Jimmie Åkesson. De hoppar sedan till slutsatsen att invandringen borde begränsas. Det borde leda till en insikt hos alla dem som ska debattera frågan med Åkesson och SD: Att det inte är själva faktumet huruvida invandringen är en belastning som bör bemötas, utan varför en grupps belastning över huvud taget är ett argument för minskad invandring. Är det ens relevant? Läs hela inlägget här »


Välfärden klarar inte längre belastningen från Sverigedemokraternas väljare

Av ett par olika anledningar hävdar SD att invandringen ska begränsas. De hävdar att detta är rätt och bra av i huvudsak två skäl. 1. Flyktingmottagandet kostar för mycket och hotar välfärden. 2. Invandrare utgör i högre utsträckning en nettokostnad än genomsnittssvensken och är därmed ett hot mot välfärden.

Dessa premisser verkar journalister och andra politiker acceptera. Åtminstone ställs inte SD till svars för dem. Men båda premisserna avslöjar hur SD anser att vissa är värda mer än andra av helt godtyckliga skäl. För det finns lämpliga ord: rasism och fascism.

Det framstår som att SD har valt ut invandrarna på grund av ekonomiska skäl och vinner nästan alltid debatten om de kan visa siffror på att invandrare står för en nettokostnad för samhället. Tafatta försök görs av till exempel Stefan Löfven att säga att ”invandrarna bidrar till samhället”. Som om det är det som är poängen? Då har man accepterat premissen att välfärd förtjänas av den som ”bidrar”. Frågan som måste ställas är inte om SD:s kalkyler stämmer – de är irrelevanta – frågan är istället om det finns andra grupper som uppvisar samma kalkyler och i så fall varför dessa undgår SD:s bila? Finns det då sådana grupper. Oreserverat ja: kroniskt sjuka, lågutbildade, lågutbildade unga, barn till missbrukare, personer med psykiska diagnoser, de genetiskt predisponerade att bli överviktiga med flera.

SD låtsas alltså som att kostandsskälen är en helt legitim orsak till att förvägra nuvarande och kommande flyktingar välfärd, medan de lämnar andra grupper som också uppfyller dessa kostnadskriterier därhän. Och journalister och politiker låter det passera. Det bisarra i SD:s politik visar sig om man konsekvent tillämpar SD:s egna argument på alla grupper som i högre grad är nettokostnader. Det blir indragen välfärd till många svenskar det. Det hade varit ett horribelt parti, men åtminstone konsekvent och inte rasistiskt. Bara ett som föraktar sjuka och människor med dåliga förutsättningar.

Men nu är de ju inte konsekventa. Godtyckligheten i deras politik är uppenbar genom exemplet ovan. Tydligen är en grupps kostnader nog för att dra in deras rättigheter, medan en andra gruppers kostnader lämnas okommenterade, bortom politiken. Vad berättar detta? Att det måste finnas andra skäl bakom som man väljer att inte tala om.

Varför frågar ingen Jimmie Åkesson varför de svenska grupper med hög sannolikhet att bli en nettokostnad är mer värda välfärd än de flyktingar han vill förneka detsamma? Varför kan det inte vara det omvända: Att vi finansierar flyktingmottagandet genom att sänka ersättningen till lågutbildade på landsbygden? Den enda skillnaden mellan grupperna är trots allt att en av dem haft den slumpmässiga turen att ha råkat födas i Sverige. Varför de är värda välfärden mer går således inte att besvara utan att hänvisa till en föreställning om äganderätt till nationens tillgångar genom födseln. Men ingen äger tillgångarna enbart genom att födas här. Det är inte mina eller Jimmies. Vi har bara haft turen att födas in i ett utjämnande system som ger oss bra förutsättningar, och om vi är en nettokostnad eller en nettointäkt för detta system är det ingen som frågar oss, och heller inget som kan summeras förrän vi dör. Vi, jag och Jimmie, har alltså fått en livslång respit att bevisa vårt värde. Men Jimmie ger ingen respit till flyktingarna. Vi har då ingen moralisk skyldighet att ge någon respit till honom och hans väljare. För argumentet kan vändas på ända. Det finns nämligen goda skäl att tro att SD:s väljare själva passar in på de kriterier som de anser är nog för att förvägra flyktingar välfärd. SD:s väljare är till över åttio procent lågutbildade och de har den högsta andelen unga väljare av alla partier. Unga lågutbildade är i mycket högre utsträckning arbetslösa än genomsnittet och kommer i högre utsträckning ha utgjort en nettokostnad när allt ska summeras vid dödsdagen. Den häpnadsväckande slutsatsen genom att tillämpa SD:s egna argument på dem själva är alltså att SD:s väljare som grupp i högre grad är en belastning på det svenska samhället än genomsnittet.

Tvivlar ni på att mina slutsatser stämmer? I så fall vill jag se kalkyler, bevis och utredningar som klargör SD-väljarnas nettokostnad för samhället. Finns det inga sådana? Varför inte? Tills de kommer fram tänker jag stå fast vid följande:

Sverigedemokraternas väljare är ett hot mot välfärden.

Vi klarar inte av belastningen från dem längre.

Vi bör dra in deras rätt till välfärd.

Förslagsvis med nittio procent.

Besparingen kan användas till ett ökat flyktingmottagande och ökad invandring.


Att vita inte har erfarenhet av rasism är ett tankefel

Trots sporadiska mediestormar kan man nog konstatera att synpunkten att den i många fall privilegierade majoritetsbefolkning inte skulle få prata om diskriminering och förtryck i offentligheten (för att de inte har erfarenhet av det), är ganska ovanlig. Och det är bra. Alla som vill uttrycka sin avsky för allehanda diskriminering borde få göra det utan att bli bemött som någon som klampat in på något esoteriskt sällskaps domäner. För den sakens skull inte sagt att man inte kan problematisera hur diskussionen om rasism ofta förs från personer som inte direkt är utsatta för rasistisk diskriminering.

För det finns problem med att den icke-diskriminerade majoritetsbefolkningen så ofta stannar vid det allmänna avståndstagandet när det kommer till prat om rasism. Väldigt sällan är det ett erkännande av att man själv skulle ha gjort sig skyldig till diskriminering, om än omedveten, trots att just en sådan omedveten rasism är något som minoriteter ofta vittnar om. Ännu mer sällan i majoritetsbefolkningens diskussion om rasism finns utrymme för erkännandet av att man själv ingår i och drar nytta av ett i grunden rasistisk system.

Det är här som det blir ett tankefel när man menar att vita inte har erfarenhet av rasism. Menar man detta likställer man erfarenhet av rasism med erfarenhet av rasistiskt grundad diskriminering. Men detta är bara ena sidan av rasism. Den andra är de rasistisk grundade fördelarna  som alla vita medlemmar av majoritetsbefolkningen dragit nytta av sedan födseln. Att hävda att erfarenhet av rasism är detsamma som erfarenhet av rasistisk diskriminering, riskerar därmed att få konsekvensen att de vita privilegierna inte ses som ett uttryck för en rasistisk struktur. Vilket de ju är. Det är rasistiska föreställningar som ligger bakom att jag aldrig dras in i ett sidorum vid säkerhetskontrollerna på flygplatser. Att det runt fikabord aldrig diskuteras varför jag är en belastning på samhället trots att jag har svårt att hitta arbete. Att jag aldrig tvingas argumentera för varför jag ska få alla de privilegier jag fått från födseln enkom på grund av slumpen att jag föddes här som vit. Dessa är rasistiska privilegier och erfarenheterna av dessa är vad vita borde prata om när vi pratar om rasism. Att ta avstånd från rasism och nöja sig med att själv ”inte diskriminera” är bara att se halva problemet. Jag tror att jag och alla andra vita som hittills nöjt sig med att bedyra vår oskuld och lite fashionabelt ta avstånd från rasism måste börja inse att vi faktiskt har ett rasistiskt system att tacka för den fördelaktiga behandlingen som normaliserats i vårt inre. Först då kan vi nog inse att om vi inget gör, så ger vi vårt tysta stöd till det rasistiska system vi säger oss vara emot.


En oemotståndlig och övertygande argumentation för basinkomst del ett – argument 1&2

1. Produktivitetsökningar innebär att mer kan produceras av färre. Det betyder ökad arbetslöshet trots tillväxt. Lösningen i ett samhälle som lever med föreställningen att alla måste arbeta är ännu mer tillväxt och mer produktion för att skapa arbeten som kan absorbera den arbetslösa arbetskraften. Detta är ett effektivt sätt att göra slut på jordens resurser. En annan lösning är att sprida vinsterna av produktivitetsökningen på alla och därmed minska kravet att arbeta för alla. En sådan jämlik spridning av produktivitetens vinster är inte en välgörenhetsreform, utan en rättvise- och jämlikhetsreform eftersom – som Harvard-ekonomen Richard B Freeman säger:

”The technology and the science is all beeing created by social investments. It’s our tax dollars that funds the science that ultimately produces better technology that’s meant to reduce the workburden on everybody. The big issue is who owns this new tehchnology that’s clearly created by all parts of society? Letting the ownership go to very few people is just a way of keeping inequality up. The future of work is clearly going to be with more machines and more technology and we have to be able to own part of that production. […] …we need a citizens wage as a part of that process.”

Läs hela inlägget här »


Frihet alltid underordnat arbete för liberaler

Retoriken om arbete på liberala ledarsidor är paradoxal. Å ena sidan finns det inbyggt i liberalismen att höja individen, att dyrka pionjärer, att se upp till dem som ”startat med tomma fickor och sedan jada jada jada…” (se personkulten kring Steve Jobs). En person som utmärker sig och lyckas höja sig från det vardagliga arbetet genom lysande uppfinningar, revolutionerande arbetsmetoder eller klipskt affärssinne är för liberalerna Gud. I den mån det finns ett ifrågasättande av rådande ordningar i form av produktionsmetoder eller produkter i sådana här visioner hyllas det. Men när vanliga människor uttrycker en vilja att på samma sätt förverkliga en vision om sitt liv, gör liberaler en retorisk kovändning.

Läs hela inlägget här »


Ludditerna hade rätt

I en gästkrönika i DN förra veckan (som inte finns på nätet, men väl en Engelsk version som publicerades av The Guardian i februari) utvecklade professorn i ekonomisk historia Robert Skidelsky ett resonemang om ludditerna som liksom strök min hjärna medhårs (läs tidigare inlägg om ludditerna på denna blogg). Texten refererade bland annat David Ricardos (en av den klassiska nationalekonomins portalfigurer) övertygelse om att de arbetande klassernas reaktion mot maskinerna var helt rationell. En övertygelse som verkar ha glömts bort av Ricardos nutida tillbedjare:

”He (Ricardo) was now ”convinced that the substitution of machines for human labour is often very injurious to the class of labourers,” that the ”same cause which may increase the net revenue of the country, may at the same time render the population redundant.” As a result, ”the opinion entertained by the labouring class, that the employment of machinery is frequently detrimental to their interests, is not founded on prejudice and error, but is conformable to the correct principles of political economy.”

Att bli överflödig ja. I ett samhälle som dömt människorna att arbeta för sitt uppehälle kan överflödighet vara allt mellan ett jävla aber till ett allvarligt hot mot överlevnaden beroende på hur stora landvinningar arbetarrörelsen lyckats göra under industrialismens framväxt och utveckling.

Läs hela inlägget här »